Kamp för en kaxig och fri kultur

Filmen om ockupationen av Victoria år 1976 belyser ett viktigt skede när Malmö var på väg att etablera sig som en kulturstad. Många välkända personer syns i filmen, och dessa medverkar även med sina kommentarer efter mer än 30 år. Men när kameran sveper över trottoaren framför teatern, syns också en av de många ungdomar som deltog i kampen för den lilla teatern. Hon heter Lena Aulin-Gråhamn (f. 1955) och är i dag lärare på Malmö högskola. Här berättar hon om ockupationen.
- År 1976 var jag 21 år. Jag bodde i en liten tidigare vaktmästarbostad på 17 kvm på första våningen i ett hus på Ystadgatan, nära Jesusparken och ett stycke från Möllevångstorget. Jag läste engelska i Lund för att kunna få studielån och för att ha tid för kulturella och politiska aktiviteter. Under året som gått hade Victorias scen varit fylld av evenemang, som det fria kulturlivet stod för men nu skulle huset antingen rivas eller överlåtas till en ljummen byråkratisk organisation. Det kändes som ett frihetsberövande, den kaxiga fria kulturen skulle kväsas, berättar Lena och fortsätter:
- De här åren på 1960-talet och tidigt 70-tal revs också stora delar av det centrala Malmö, till exempel Caroli och Lugnet. Det var ens medborgerliga plikt att protestera, tyckte jag.

POLISBIL
Dagen för den stora ockupationen började dramatiskt, trodde Lena Aulin-Gråhamn.
- Den morgonen som vi skulle ockupera Victoria drog jag upp rullgardinen i mitt enda fönster. Klockan var fem och på andra sidan gatan stannade precis en polisbil och min första tanke var att de kom för att hämta mig. Vi som var aktiva på vänsterkanten kände oss bevakade; avlyssnade och smygfotograferade. Till viss del stämde det för våra demonstrationer och aktioner följdes alltid av mystiska män med kameror. Men jag cyklade iväg till Victoria utan att bli hindrad.
- Vi tog oss in bakvägen genom ett fönster, som vi sett till att det stod på glänt. Jag minns inte mycket av själva ockupationen. Under dagen tågade ett stödjande demonstrationståg förbi. Min pojkvän, som blev min nuvarande man, var med, och vi ockupanter stod på balkongen och vinkade, och syntes i de lokala tv-sändningarna.
- Jag kommer däremot inte ihåg var vi sov. Vi hade delat upp oss i olika lag för att orka med en lång ockupation och för att kunna sköta våra andra plikter, om vi hade några.

PIZZA
- Jag minns inte heller hur våra konkreta krav formulerades eller hur villkoren såg ut. Men jag kommer ihåg två snälla poliser, som vaktade oss (eller huset) och som vi förhandlade om pizza med genom dörrarna på framsidan. Jag minns inte detaljer i en sammanhängande kronologisk följd, men jag minns en känsla att det var både var lek och allvar, på låtsas och på riktigt.
- På Teater 23:s vind deltog jag i långa och intensiva diskussioner med olika kulturpersonligheter. Mikael Wiehe, tror jag var där, och bröderna Segerström på Tidningsteatern som var mina favoriter. Och folk från Garderobsteatern och från alla andra fria Malmöteatrar.
- Ockupationen var inte särskilt dramatisk, men det var viktigt för oss att säga ifrån. Och det var nog också viktigt för malmöborna att Victoria fick stå kvar, som byggnad i alla fall. Det finns fortfarande skilda uppfattningar om hur lokaler för kultur ska användas och förvaltas – och av vem, säger Lena Aulin Gråhamn.