Kockums har en plats i hans hjärta

Kockums ligger många malmöbor varmt om hjärtat och varvet uppmärksammas i tre  av Mitt hjärtas Malmös tidigare volymer. På hemsidan för volym 3 berättar verkstadsklubbens tidigare ordförande John-Erik Olsson om sina många år som anställd i företaget och om sin tid som ordförande för upp till 4.000 medlemmar.
En av dessa metallarbetare var Janos Szabo, som vi möter i volym 6 i filmen ”Farväl till Kockums”, ett utdrag ur Jean Hermansons och Torgny Schunnessons  dokumentärfilm ”Båtbyggarnas testamente”.

FRAMTIDSTRO
Janos Szabo var 45 år när han och hans arbetskamrater gick till Stortorget i den kyliga februarivinden 1986 för att anta ett uttalande mot nedläggningen. När han inför kameran berättar om sina känslor i den svåra stunden, är han inte uppgiven utan mera sorgsen över det öde som drabbar företaget och de många anställda. För om man känner denne ungrare, så visar det sig vara en person med en stark framtidstro, som han hade glädje av den gången för mer än 20 år sedan.
Janos Szabo föddes i den lilla byn Lesencetomaj den 5 maj 1941. Ett krigsbarn, som  växte upp i en av östeuropas hårda kommunistiska dikaturer.
- Vi hade det bra i Ungern. Det fanns jobb och man hade ganska bra betalt. Men jag saknade friheten, och min rätt att tänka och göra vad jag ville. Det tolererades inte i det ungerska samhället.

TEKNIKER
Janos levde dock upp till de krav som hans land ställde; han var skötsam, utbildade sig vid en teknisk skola och arbetade som tekniker i provinshuvudstaden Tatabánya, som ligger 55 kilometer från Budapest och i dag har omkring 72.000 invånare. Dessutom gjorde han 27 månaders värnplikt och tjänstgjorde vid gränspolisen, som strängt bevakade gränsen mot grannlandet Österrike.
Han och hans arbetskamrater var medvetna om att det rådde brist på arbetskraft i industriländerna i väst, och via en resa till Jugoslavien 1965 fortsatte han och några kamrater till Sverige.
- Vi funderade och diskuterade hur vi skulle göra. För om vi en gång lämnade vårt land var det omöjligt att återvända utan att straffas mycket hårt.

KOCKUMS
Efter sedvanliga formaliteter vid mötet med svenska myndigheter vid ankomsten i november 1965, fick Janos Szabo efter en tid ett arbete vid Huskvarna Vapenfabrik.
Han trivdes bra i Jönköping/Huskvarna, men bröt småningom upp och flyttade till Malmö och fick anställning vid Kockums år 1969.
- Jag tyckte från början bra om Malmö och på Kockums fick jag många goda vänner. Vi höll ihop under alla åren fram till nedläggningen, och vi fortsätter att hålla kontakt med varandra, berättar Janos, som arbetade som svetsare, påtslagare och kontrollant.
Den 13 februari 1986 beslöt regeringen att säga nej till fortsatt marknadsstöd  för  produktion av civila fartyg. Dåvarande industriminister Thage G. Peterson berättar i sina memoarer Resan mot Mars (Albert Bonniers Förlag, 1999): ” (..) Företag och branscher i kris men utan framtidsutsikter fick gå i graven. Det var oerhört tunga, men nödvändiga beslut. Varvens orderböcker blev allt tunnare. Mitt budskap var: vi kan inte bygga båtar som ingen vill köpa! Men det var ingen sinekur att stå inför tusentals varvsarbetare i Malmö och Uddevalla och säga att deras arbetsplats skulle läggas ner (...) ”
Den 28 februari 1987 varslades 1.714 metallare och 631 tjänstemän vid Kockums. om uppsägning. Kockums Varv upphörde, men levde vidare i andra konstellationer.
Det var då Janos Szabo aktiverade sin framtidstro och accepterade erbjudandet att börja studera.
- Personalen fick olika erbjudanden och jag valde att studera. Dessutom hade jag samtidigt lön från företaget.
Han fick emellertid snart anställning som drifttekniker vid malmöföretaget Stadex. Här stannade Janos till sin pensionering. Nu njuter han av att vara ledig, promenerar med sin hund eller tar en cykeltur, bland mycket annat.
Tankarna går till det gamla hemlandet, som han gärna besöker. Men Janos Szabo tänker också ofta på åren vid Kockums och på det kollektiva arbetet i tvåskiftet tillsammans med kamraterna. Det är en tid som har berikat hans liv.