Mötet med Der Boss och farbror Sven

Stefan Ersgård skriver texterna på Mitt Hjärtas Malmös hemsida. Här berättar han om matchen Västtyskland-Nordirland den 15 juni 1958. Den då 15-årige Ersgård var en av 21.990 entusiaster som såg matchen.
Det vore fel att påstå att jag minns alla detaljer, trots att jag hade förmånen att se matchen från pressläktaren omgiven av en grupp tysktalande farbröder som givetvis var journalister. Till saken hör att min äldre bror Håkan Ersgård (1934-1998) under gruppspelet i Malmö arbetade för Sveriges Radios distriktskontor och hade som sitt uppdrag att vara värd för de västtyska TV- och radio-journalisterna. Bland annat lotsade han dem i en buss till och från Stadion.

KANON
Men låt mig plocka fram min främsta upplevelse, nämligen den fantastiske Helmut Rahn som var Tysklands främsta anfallare genom tiderna. Han kom som skjuten ur en kanon och dök upp i alla situationer. Rahn var en målspruta trots att han i den här matchen endast gjorde ett enda mål: 1-1 i 21:a minuten. Nordirländarna kom igen i 60:e minuten och gjorde 1-2, men den väldige Uwe Seeler räddade de regerande världmästarnas ära i 79:e minuten. 2-2 alltså. Tilläggas ska att McParland gjorde Nordirlands båda mål.
Under snart 50 år har jag många gånger tänkt på Rahn (1929-2003). Der Boss gjorde 21 mål i 40 A-landskamper 1951-1960. Hans karriär inleddes under Adolf Hitlers regim 1938 i Altenessen, där han spelade fram til 1946. Därefter fortsatte en framgångsrik karriär i olika klubblag och landslaget. Ja, om vi bortser från semifinalen på Nya Ullevi mellan Västtyskland och Sverige (1-3), som tyskarna hade väldigt att glömma.

MEINE HERREN
Åter till Malmö Stadion den där fina kvällen. Efter matchen samlades representanterna för västtyska etermedia vid bussen. De tycktes vara tämligen nöjda med resultatet, men anade förstås inte vad som väntade i det kommande mötet med Sverige. Alla (även jag) intog platserna i bussen. Då utropade broder Håkan på sin bästa tyska:
- Meine Herren! Kennen Sie Sven Jerring?
Jodå, farbror Sven kom kryssande bland bilarna på p-platsen. Samtliga tyskar tryckte näsorna mot rutan. De kände kände igen Jerring, men hade tydligen inte sett honom i egen hög person på nära håll. Samma förhållande gällde för min del. Han var en välkänd stämma från Barnens brevlåda och där stod han nu livs levande intill bussen. Men den här kvällen med Der Boss förblev förstås tonårspojkens bästa upplevelse från VM-matchen.
Lästips: ”Malmö Stadion En kulturhistorisk utredning”, Malmö Kulturmiljö (2001).