Snabb karriär i Gullivers verkstad


Mitt i varvsmiljön ville han gärna vara. Verkstadsklubbens ordförande John-Erik Olsson var en känd person i Malmös fackliga och politiska liv. Foto: JOHN-ERIK OLSSONS ARKIV


Sju år efter Kockums 100-årsjubileum började metallarbetare John-Erik Olsson (f. 1929) från Borgeby på Kockums Varv. Han var 17 år, hade gått sju år i folkskola, och kom från Lomma Armaturfabrik till det stora företaget, där man som han själv uttrycker det, ”vågade säga ifrån”. Året var 1947 och John-Erik utbildades till supportsvarvare för att tillverka tyfoner. Nu var han en i arbetslaget i Gullivers verkstad.

SNABB KARRIÄR

Men Olsson ville lära mer om arbetslivets regelverk och om hur personalen kunde få inflytande. Han engagerade sig i det fackliga arbetet, gjorde snabb karriär och valdes år 1964 till gruppordförande för 600 maskinarbetare. 

John-Erik tycker själv att han marscherade snabbt. Nästa kliv i den fackliga hierarkin gjordes nämligen 1968, när medlemmarna valde honom till verkstadsklubbens ordförande som han var till 1987. Mellan milstolparna 1968-1987 inföll företagets uppgång och fall, och John-Erik Olsson var involverad som talesman för mer än 4.000 metallare.

När han var ny ordförande presenterades Kockumsrapporten, som genomfördes för att kartlägga missnöjet bland personalen; det var en milstolpe i företagsdemokratin, menar Olsson. Men LO-rapporten sågs inte med blida ögon av Svenska Arbetsgivareföreningen och i Kockums styrelse föreslog en ledamot att varvets dåvarande direktör Nils-Hugo Hallenborg skulle avsättas. Men Olsson avvisade denna invit till palatsrevolution. Hallenborg hade verkstadsklubbens fulla stöd; direktör Hallenborg lyssnade och tog till sig personalens råd och synpunkter.

I början av 1970-talet investerade varvet mer än någonsin tidigare, i dagens penningvärde för omkring tre miljarder kronor. Bockkranen byggdes 1974 liksom hall 7, som i dag rymmer Malmömässan. Det gick bra för Kockums och nu ville Hallenborg utdela vinst till aktieägarna.


John-Erik Olsson tänker gärna tillbaka på sina år som verkstadsklubbens ordförande på Kockums. Foto: STEFAN ERSGÅRD

INGET BRÅK
Men företaget gjorde i gengäld investeringar för personalen som John-Erik Olsson medverkade till genom att inte ”bråka” om aktieutdelningen. Istället satsade företaget på en hälsocentral med förebyggande hälsovård, en tandvårdsklinik samt välkända Kockum Fritid.

John-Erik Olsson är en förhandlare av guds nåde, men han fick utstå kritik många gånger från sina egna led. I slutet av 1970-talet kom problemen för varvet och vid en extra bolagsstämma den 21 december 1978 godkändes förslaget om en överlåtelse till staten. Kockums blev därmed ett dotterbolag till Svenska Varv. Kockumsandan fick sig en törn och det blev allt svårare att ta hem order i den tuffa internationella konkurrensen.

Den 13 februari 1986 beslöt regeringen att säga nej till fortsatt marknadsstöd till produktion av civila fartyg.

Den 28 februari 1987 varslades 1.714 metallare och 631 tjänstemän om uppsägning. Kockums Varv upphörde, men levde vidare i andra konstellationer.

John-Erik Olsson skildrar sina år på Kockums i den utmärkta boken ”Kockums med våra egna ord” (Varvshistoriska föreningen i Malmö och Malmö stadsarkiv, 2005).


Kockums Varv i mitten av 1970-talet. Här ses de fackliga klubbarnas ordföranden och styrelseledamöter. Från vänster: Bengt Hansson, SALF, Åke Lundkvist, vice ordf Metall, Sven Berglund, SIF, Stig Larsson, SIF, Gustav Lindgren, ordf SALF, Kurt Mårtensson, Metall, Arvid Palm, sekr Metall, Arthur Lantz, ordf SIF, Göte Holmberg, vice ordf SIF, Arne Andersson, Metall, Åke Andersson, kassör Metall och John-Erik Olsson, ordf Metall. Foto: JOHN-ERIK OLSSONS ARKIV
producerad av 040